KRASSLIG det var jag idag då jag vaknade med ont i vänstra örat! Inte så bra med tanke på att vi var en redan reducerad skara på jobbet. Men Anna T lugnade mig med att jag skulle krypa ner igen med Alvedon och nässpray som kurmedel. Sagt och gjort. Sov till 12!!!och nu känns det bättre, bara lite värk som jag kan leva med. Imorgon ledig vilket är skönt. Det blir förövrigt lugnt och tyst då älsta Muminbarnet är I England över helgen och yngsta på cykel-skol-utflykt-med-övernattning.

KRÄFTSKIVA hade vi i lördags vilket var nice! 40 pers inklusive barn och ungdomar. Yngsta muminbarnet var med goa vänner och fiskade upp två hundra kräldjur förra helgen som skulle avnjutas med ett sörplande, smaskande och pillande. I LOVE KRÄFTOR! (Det samma gäller faktiskt att gnaga ben..tänk att få skava av ett kycklinglår eller en lammkotlett så att absolut inget kött finns kvar! Jag blir euforisk men säg inte det till nån att jag är så primitiv och råbarkad...hmm ska se om jag inte har nåti kylen, blir sugen...)

Nedan en liten vy över kräftladan innan gästerna tog plats.

J som i Jämlikhet.

Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Jag, moderna nutidskvinna, som lever i en upplyst tid och del av världen på 2000-talet, med en akademisk utbildning och med högskolepoäng i Genusperspektiv, har blivit tillrättavisad av döttrarna. Och det med all rätt! Under ungdomens dagar läste jag litteratur som ”Det blödande hjärtat”(rödstrumpelitteratur) och har ofta uppmuntrat andra kvinnor med ”Kvinnor kan! ”Ja, rubbet! (dock går gränsen vid Feministiskt Initiantiv, där partiprogrammet förespråkar högre skatt för män eftersom de är potentiella kvinnomisshandlare) Tankarna för de egna döttrarna är en god utbildning, förbli starka kärleksfulla kvinnor samt att ingen ska sätta sig över dem. Så händer detta bakslag denna eftermiddag i Muminhuset. Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Upptäcker att fönstren inte blivit putsade på bra länge. Ränder av smuts (läs nedfall…) förstör den pastorala vyn över ängen. Jag vänder mig om till Mumindöttrarna (Muminpojkarna är också där…) och frågar om de putsat fönster någon gång. Nej, svarar de, varpå jag utbrister att det måste de naturligtvis lära sig. Häpna och med uppspärrade ögon utbrister de i chorus ”Och Muminbröderna då ?” 

Om sanningen ska fram var jag faktiskt chockad bra länge över mig själv och över att jag inte frågade pojkarna… Så mycket för den jämlikheten!

Vad anbelangar fönstren, så kom det en regnskur kort därefter (med mindre mängd nedfall i…) och sköljde av dem, vilket fick duga som fönstertvätt för denna gång …

 Det var ett tag sedan jag bloggade nu...har varit lite upptagen av allt möjligt bland annat av kräftskiva som vi får återkomma till under K.

Idag är det I och det får bli INDIEN. Muminpappan och jag ska nämligen dit. Flyg till Bombay och sedan vidare till Goa. Vi åker den 26;e denna månad.

Vad jag inte visste var att enligt FN saknar nästan halva jordens befolkning, 2,6 miljarder människor tillgång till toaletter. I Indien dödar det 4. 000 barn varje dag. I många slumområden tvingas människor bajsa i plastpåsar som de sedan kastar ut. Sen läcker skiten ut och förorenar dricksvattnet!!! Ska återkomma om detta "shitproblem" när jag varit på plats.

Muminpappan har en kusin i Skara. Kusinen är även han finne och därtill friluftsintresserad. (Denna sammansmältning yttrar sig i att friluftsarrangemang blir av oavsett väder…utan helst så mycket prat…) Kusinens familj är väldigt trevlig så Muminfamiljen träffar dessa släktingar med jämna mellanrum. Denna gång blev det utflykter båda dagarna med blandad väderlek. I regnkläder (i alla fall upptill …) begav vi oss så ut på Hindens Rev i Vänern. Revet är en hälsning från istiden med en natur som resulterat i ett fågelreservat med hallonsnår och stenstränder. Det blev en vandring på 5 km i regn och väta ut till yttersta spetsen. Där värmde vi oss med kaffe och kusinsambons goda kanelbullar. (Jag tog två…eller tre var det tre?) Kusinen berättade om skepp som dukat under på denna väldiga insjö, allt medan regnet piskade min kind. Det kändes som om vi stod mitt i ett hav – märklig känsla. Åk dit om ni kan men glöm inte kaffet…

Jag tror på Gud! Har nog gjort det ända sedan jag var riktigt liten. Men numera går jag väldigt sällan på gudstjänst efter att ha varit aktiv i frikyrkan under mina ungdomsår.

Jag ser mig mer idag som medlem i den världsomfattande kristna kyrkan. Min ”kyrkolokal” kan lika gärna vara en liten vitmålad kyrka i Grekland som en glänta i skogen...

Min Gudsbild har också ändrats med åren. Från att ha varit mycket bestämd i mina uppfattningar, till att vara mer nyanserad i dag.(Eller ljum, beror på vem du frågar…) Men den är inte färdig. Ibland undrar jag hur det skulle vara om Jesus knackade på dörren och jag öppnade. Hur mycket skulle jag känna igen av honom och förstå att det var Han efter en fika? (Och då snackar vi inte om skägget och kaftanen…) Faktiskt tror jag att jag kommer att bli förvånad i himlen en gång då det visar sig att Gud inte alls brydde sig om saker som jag/vi tyckte var viktiga och hängde upp oss på.

För mig är Gud en fast punkt utom mig själv, som fanns före mig och som kommer att finnas efter mig. Det är också någon som jag får relatera till med suckan och klagan, glädje och tillit och det känns så himla bra i ordets rätta bemärkelse…

Nedan är min favoritikon, ”Tomas tvivlaren.” Den köpte jag och Muminpappan på Naxos för två år sedan. Mannen som sålde den berättade att den kommer ifrån ett kloster i Grekland där man spelat in en James Bondfilm. Coolt tycker jag, men i mitt stilla sinne undrar jag hur mycket action en lugn och sansad munk egentligen tål per dag? Det kanske räcker med inledningen till ”Golden Eye” innan han måste lugna ner sig genom att rensa lite ogräs bland kålplantorna. Skulle va intressant att veta…får nog ringa något kloster och höra...

För ett tag sedan skulle jag skjutsa det 17-åriga muminbarnet till några kompisars sommarstuga vid Bua strand. Ingen av oss visste riktigt var stället låg, men någonstans i en bakhuvudet hade jag ett hum om var det kunde vara.

Vi åkte och åkte men till slut förstod jag att vi inte var på rätt väg. Skogen blev bara mörkare och tätare, vägen mindre och slingrigare. Vi var LOST! (Inte på en ö denna gång…)

När man kört vilse har man en tendens att öka farten utan att ens tänka på det. Plötsligt upptäckte jag att jag var uppe i 100 km/h fast man bara fick köra i 70 på den kurviga grusvägen. Jag vet inte om jag trodde att jag skulle kunna köra ikapp den förlorade tiden, eller om jag bara var stressad. Till sist fick vi i alla fall köra till vägkanten och stanna bilen. Muminbarnet fick ringa kompisen och vi försökte orientera oss var vi kunde tänkas befinna oss. Efter en del dirigerande kom vi till slut fram och allt blev bra.

På hemvägen slog det mig att så här kan det vara i livet också. Om man inte vet vart man är på väg kör man bara fortare och fortare utan att veta vart man ska. Det bästa i dessa lägen är att sakta ner, stanna upp och orientera sig i omgivningen. I vissa fall visar det sig att man är på rätt väg,i andra att man faktiskt måste vända helt om!

E som i Efesos.

Jag älskar historia och bra berättelser från svunna tider. Åtskilliga gånger har jag stannat vid sådana där kringlor vid vägkanten som visar att här finns ett fornminne. Jag har försökt väcka ett historiskt intresse hos muminbarnen, men inser med förfäran att jag istället avskräckt dem. Detta genom att lusläsa skyltar om gånggrifter och odlingsrösen…Jag menar att det hör ju till livets nödvändigheter med historia, utan det blir livet bara ett grått dis. Har hört om kognitiv terapi… kanske det kan bota dem …

Nåväl, här kommer i alla fall lite fakta om EFESOS, (till alla er som vill lyssna) denna en gång så blomstrande antika stad med 400 000 invånare i nuvarande Turkiet. Här fanns bland annat bibliotek, anfieteater, (50 000 åskådare!) banker, sjukhus och offentliga toaletter med rinnande vatten. På gatorna talades det grekiska, latin, hebreiska, lydiska, egyptiska och ett annat språk som var ett hopkok av allting. (typ rinkebysvenska…) Man kan även titta på stadens ”high-class-street” som har ett fantastiskt mosaikgolv. Kändisar som Homeros, Cleopatra och Paulus verkade här.

Under romartiden gick det åt mycket bränsle för att hålla igång staden. Till slut var skogarna på kullarna runt staden skövlade. Det resulterade i erosion och den livsviktiga hamnen började slamma igen. Staden ekonomiska betydelse minskade snabbt. I deltat som bildats frodades också malariamyggorna. Dessa små envetna kryp drev antingen människorna in i döden eller på flykt och Efesos övergavs. Nu grävs den åter fram, efter att ha legat i Törnrosasömn under jordkullar över 1000 år. Så kan det gå med kulturer av skilda slag – de kommer och går. Inget är beständigt!

D som i drömmar...

Undrar vad soldaterna i Normandi hade för drömmar, den där dagen den 6 juni 1944. För hundratusentals skulle det bli en mardröm...

Min morfar var tysk soldat i Verdun, (en annan ohygglig krigsskådeplats,där stanken efter stupade soldater låg kvar i flera år) Han var alltid så glad över oss barnbarn för han såg en framtidsdröm i oss.

Och vad vore livet utan drömmar. Jag läste att det är nyttigt att inte bara drömma på natten utan också att dagdrömma. Ja, för var skulle vi människor annars göra av vår längtan och våra förhoppningar?

Våra barn kan i och för sig tröttna på våra dagdrömmar, mina och Muminpappans... När vi säger att vi ska köpa en vingård i Provence skakar de bara på huvudet och säger frågande: ”Skulle inte ni hyra ut syrgastuber på Madagaskar förra en vecka sedan?”

Det är det som är så bra med drömmar. Allt är möjligt och man får lov att ändra sig hur många gånger som helst.

En liten textsnutt av Peter LeMarc;

…tro på drömmar ta ett kliv, vält den värld du lever i . Och var en galning var naiv, det är det som håller oss vid liv...

Just idag, så drömmer jag om min svärmor...hoppas och tror att antibiotikan ska hjälpa henne att tillfriskna...